|
|
Mario Vargas Llosa: Tant Julia och författaren En av de absolut mest kända författarna som Latinamerika har fått fram är den numera 63-årige peruanen Mario Vargas Llosa som genom åren har berikat litteraturen med allvarliga och intensiva verk såsom Staden och Hundarna och Samtal i Katedralen. I hans självbiografiska berättelse, Tant Julia och författaren, visar han upp en betydligt mer charmig sida av sin berättarteknik som tyder på en mångsidighet som ett flertal av hans kollegor saknar.
Handlingen utspelar sig i Lima under 1950-talet där den unge Mario under en anställning på en lokalradiostation fördriver tiden med att inleda sin karriär som författare. När radiostationens ägare anställer den bolivianske radioteaterförfattaren Pedro Camacho får Mario chansen att inspektera en sann mästare på nära håll. Camacho besitter nämligen en unik förmåga att kunna skriva en ny serie till varje dag, samtidigt som han lyckas med konststycket att fortsätta med handlingen i de tidigare skrivna serierna. När Mario inte studerar Camachos arbete träffar han sin nya kärlek, den fjorton år äldre tant Julia, ett förhållande som hans släkt ogillar.
Berättelsen är uppbyggd på ett ovanligt sätt, Llosa använder sig av ett parallellt berättande där vartannat kapitel beskriver Marios egna upplevelser medan nästföljande kapitel är Camachos manus från de olika radioteatrarna som stationen spelar in. Annorlunda berättarteknik är emellertid något som Vargas Llosa har använt sig av i sina tidigare romaner, där han ofta bryter emot tidslagarna, och det är troligtvis detta som gör att han lyckas behålla drivkraften i sina berättelser. Hans enorma talang framträder som allra tydligast när den överarbetade Camacho börjar att blanda ihop rollfigurerna från sina olika pjäser: ”Dessa hans illusioner blev krossade fem minuter senare när (Lucho? Ezequiel?) Marroquin Delfín och fängelsevakten Chumpitaz, som höll honom fast vid handen, fick den tvivelaktiga äran vid utgång nummer fem att tillhöra den främsta raden av tjurfäktningsentusiaster som mosades av folkmassan”.
En sådan underbart roande förvirring som Llosa skapar får mig osökt att tänka på de absurda romanernas mästare, den irländske författaren Flann O´Brien som ofta bröt mot diverse regler inom berättartekniken. Vargas Llosa borde rimligtvis redan ha tilldelats nobelpriset och genom att skriva ett verk som Tant Julia och författaren befäster eller rättare sagt förstärker han sin position som en av vår tids mest mångsidiga författare.
|
|
|
|
|
