|
|
Patrick McCabe: Slaktarpojken I sin femte roman; Slaktarpojken, låter Patrick McCabe oss stiga in i den unge Francie Bradys liv. Hans mor är mentalsjuk och fadern är alkoholiserad, men vänskapen till bäste vännen Joe får Francie att stå ut med sina föräldrars problem. Situationen förändras drastiskt när den välbärgade Mrs. Nugent kommer hem till Bradys hus för att klargöra vad hon tycker om ett pojkstreck som Francie och Joe har utsatt hennes son för. Under sin marsch bort ifrån Bradys skriker hon med hög röst: "Grisar- och det vet minsann hela stan!". De här orden blir den avgörande faktorn som får Francies att rikta allt sitt hat gentemot Mrs Nugent och dennes familj.
Repliken från Francie kommer blixtsnabbt: han bryter sig in i Nugents hus och bajsar på deras golv. Francie hamnar på en uppfostringsanstalt där en präst utsätter honom för sexuella övergrepp. Trots alla motgångar håller Francie humöret och börjar istället att planera alla roliga saker som han och Joe ska göra när han släpps. Men Joe vill inte vara vän med Francie längre utan föredrar att umgås med den skötsamme Philip Nugent, Mrs Nugents son. I Francies huvud ekar hela tiden Mrs Nugents förolämpning och han börjar planera en hämndaktion mot den kvinna som är orsak till all den otur som har drabbat familjen Brady.
Många litteraturkritiker har hyllat McCabe och menar att han är den störste talangen inom den s.k. nya generationen av irländska författare, en benämning som jag inte tycker att han lever upp till. McCabe skiljer sig markant från sina jämnåriga landsmän Dermot Bolgers och Roddy Doyles medryckande prosa. Hans berättarstil är istället snarlik Samuel Becketts med långa meningar där tankar och svar vävs ihop till en svårforcerad massa. Berättelsen om Francie har visserligen starka karaktärsskildringar men tyvärr har McCabe överarbetat sin berättarteknik i en roman som dessvärre inte levde upp till mina förväntningar.
|
|
|
|
|
