|
|
Malachy McCourt: En simmande munk Frank McCourt berättade i den hyllade Ängeln på sjunde trappsteget om hur familjen McCourt genomled år av fattigdom i den irländska staden Limerick. Malachy, Franks yngre bror, Malachy, beskrevs i Ängeln på sjunde trappsteget som en pojke, vars charm var oemotståndlig. Malachy lämnade, precis som Frank, Irland för att söka lyckan i USA och det är hans upplevelser i det nya landet som ligger som grund för hans debutroman En simmande munk.
Huvudpersonen Malachy börjar sitt nya liv med att försörja sig som hamnsjåare, men tröttnar snart på detta och tar anställning som skådespelare i en uppsättning av en John Millington Synge pjäs. När han inte arbetar så sitter han på stadens pubar och delger de andra besökarna sina livserfarenheter. Ryktet om den pratglade irländaren sprider sig så småningom till programledaren för en talkshow, som ser en stor kommersiell tillgång i Malachys oslipade humor. Tack vare tv-inslagen, där en berusad Malachy sitter och skrävlar om allt möjligt mellan himmel och jord, blir Malachy en populär person på New Yorks kändisfester, vid vilka han knyter kontakter som blir viktiga för honom i framtiden. Han berättar dessutom om sina upplevelser som bibelförsäljare, guldsmugglare och barägare, utan att någonsin avslöja varför han byter yrke så ofta.
Till levnadssättet påminner Malachy starkt om den irländske författaren Brendan Behan, en man vars liv tog slut på grund av kärleken till alkoholen. På samma sätt som Behan springer Malachy från pub till pub, där han roar sig med att skryta och leva rövare. Det som är mest beklämmande med återgivningen av barrundorna är att han vacklar enormt mycket i sin självkritik. Han kan benämna de mest avskyvärda handlingar med stolthet, samtidigt som han skäms över saker som de flesta av oss skulle kalla för bagateller.
Boken känns som ett hafsverk, där författaren i sin iver att få med varenda detalj glömmer bort att knyta ihop texten till en fungerande enhet. Historierna som McCourt återger är dessutom rent underhållningsmässigt sett väldigt ojämna, något som ökar bokens splittrade intryck. Att läsa En simmande munk blir därför som att läsa en bok fylld av vitsar; roligt för stunden, men inte särskilt minnesvärt.
|
|
|
|
|
