Flann O´Briens två mästerverk Sanning är
ett udda tal och Den tredje polisen är kanske litteraturens
mest förbisedda storverk. 1939 års debut Sanning är
ett udda tal består av en säregen blandning av humor,
sagor och litterär lekfullhet som än idag känns
nyskapande. Efter 244 sålda exemplar drabbades O´Briens
verk av Tysklands vrede; bombningen av förlaget Longmans
lager i London förstörde samtliga exemplar av romanen.
O`Briens nästa litterära skapelse, Den tredje polisen,
refuserades året därpå med motiveringen att
den var för "fantastisk", men till alla bokälskares
lättnad utgavs den senare postumt. Efter dessa två
misslyckanden övergav O´Brien romanförfattandet
för att istället glädja Irish Times läsare
med åtskilliga tidningsartiklar i sin spalt Cruiskeen Lawn.
Visserligen utgavs romanen Klagomunnen 1941, men ett flertal
litteraturvetare hävdar att O´Brien vid den här
tidpunkten hade gett upp romanförfattandet och att boken
istället skrevs långt tidigare, troligen redan under
hans studenttid. Tidningsframgångarna skapade ett ökat
intresse för O`Briens tidigare verk, något som så
småningom resulterade i en återutgivning av Sanning
är ett udda tal. Vid den här tidpunkten, 20 år
efter att verkets skrevs, blev boken en stor succé, både
bland kritiker och privatpersoner. Stärkt av det positiva
bemötandet började O´Brien att arbeta med The
Hard Life - An Exegesis of Squalor, romanen som skulle bli en
återkomst för en av Irlands största författare.
Romanen handlar om de två bröderna Finbarr och
Manus och deras upplevelser i Dublin under 1900-talets början.
Genom Finbarrs ögon får läsaren följa hur
brödernas mor avlider, en händelse som gör att
de förflyttas till Mr. Collopy, deras mystiske morbror.
Vad Mr. Collopy livnär sig på får bröderna
aldrig veta, men de blir snart medvetna om att han är väldigt
intresserad av att sitta och diskutera olika livsfrågor
med prästen Father Farth. Efter en tid tröttnar Manus
på Collopys intetsägande beteende och söker sig
till London, där han livnär sig på olika bedrägerier.
När Farth och Collopy beslutar sig för att söka
upp Manus inser Finbarr att något är galet med hans
morbror. Men det är inte förrän han har läst
de första breven från Manus som han förstår
att han har sett sin morbror för sista gången.
Vid publiceringen av The Hard Life var O´Brien vid mycket
dålig hälsa. Hans alkoholmissbruk var ett faktum och
han sägs dessutom ha varit allmänt vresig. Detta märks
väldigt tydligt i romanen som helt enkelt inte håller
samma klass som O´Briens tidigare verk. Humorn känns
ofta väldigt krystad, som om O´Brien led av prestationsångest.
Det finns visserligen ett fåtal inslag som är väldigt
roande, men de är dessvärre alltför sällsynta
för att boken ska bli riktigt underhållande. Att tidningsarbetet
skulle ha påverkat hans berättarförmåga
är en vanlig teori bland O`Briens beundrare, men denna teori
motsägs av hans sista bok The Dalkey Archive, där han
lyckades med att vara både galen och underhållande.
Det känns lite konstigt att skriva det, särskilt som
O`Brien är en av mina favoritförfattare, men The Hard
Life är faktiskt en ganska misslyckad bok.
