Såväl amerikansk som engelsk press har tidigare
hyllat japanen Haruki Murakami för dennes romaner Norwegian
wood och A wild sheep chase. När hans novellsamling Elefanten
som gick upp i rök släpptes, fortsatte de att berömma
honom och kallade honom dessutom honom för den japanska
litteraturen stora framtidshopp.
Trots dessa lovord är Elefanten som gick upp i rök
det enda av Murakamis verk som finns tillgängligt på
svenska. Om det beror på översättningsproblem
vet jag inte, men det verkar väldigt konstigt att det bara
finns ett översatt verk av en författare som har rosats
av den, i regel så ansedda, engelska kritikerkåren.
Elefanten som gick upp i rök består av 17 noveller
som alla utspelar sig i ett gränsland mellan verkligheten
och fantasin. Med en berättarteknik som påminner om
García Marquez skildrar han gröna monster, lederhosen
och ett flertal andra ovanliga inslag.
Problemet med Elefanten som gick upp i rök är novellernas
ojämna kvalité. De flesta av berättelserna är
vackert berättade, men väldigt långtråkiga.
Den extremt sega Sömnen, som handlar om en kvinna med sömnsvårigheter,
är med sin malande textmassa novellsamlingens riktiga bottennapp.
En betydligt mer underhållande Murakami möter vi i
den fantastiska titelnovellen, där hans fantasifulla berättande
blir rent sagolikt. I bokens absolut främsta novell, Tystnaden,
vänder Murakami för en gångs skull ryggen åt
fantasivärlden och briljerar med en allvarlig berättelse
om psykiskt våld. I de här båda novellerna visar
Murakami prov på en mångsidighet som många
av hans konkurrenter saknar. Synd bara att resten av novellerna
inte håller måttet.
