Smörsopp (Suillus luteus) I motsats till den närstående grynsoppen tycks Smörsoppen följa tallen över nästan hela dess utbredningsområde. Man finner den över stora delar av jorden,både på kalkhaltig och kalkfattig sandig mark, även på ställen där tallen inte är inhemsk.Svampen tycks dock saknas i områden utan snöfall. Inom Skandinavien och Finland hittar man smörsoppen ända upp till Kolahalvön. Den är säkerligen en av tallens viktigaste mykorrhizasvampar,men den torde även växa tillsammans med gran. Liksom flertalet suillus-arter har smörsoppen en klibbig till slemmig,lätt avdragbar hatthud. Den har dessutom ring på foten,ett kännetecken för flera andra suillus-arter.Smörsoppen är en eftertraktad matsvamp som dock lätt angrips av insektslarver när det är varmt.Under senhösten när insekternas spridningsperiod är över kan smörsoppen däremot ge rikliga " maskfria " skördar.Släktnamnet suillus,som nu tagits upp för en bestämd soppgrupp,går tillbaka till romersk tid.Sopparna kallades på latin (fungi suilli(="svinsvampar".En liknande benämning har vi i det svenska allmogenamnet "kosvamp"för vissa soppar. Smörsoppens hatt är ofta chokladbrun till olivbrun och välvd och blir upp till 12cm bred.Rören är täta med först citrongul,sedan brunaktig färg. Foten är gulvit med vinfärgade korn upptill och ca 5-10cm hög.Ringen, som hos unga svampar förenar hattkant och fot är först vit, men mörkfärgas med tiden av sporerna och faller ner längs foten.Hos gamla svampar syns den ofta bara som ett mörkt band runt foten. Köttet är gulvitt.Lukten är svag och smaken mild.Smörsoppen är en utmärkt blandsvamp,lämplig att steka eller stuva.Den slemmiga hatthuden drar man helst av redan i skogen.Smörsoppen växer gärna utmed stigar och skogsvägar från juli till oktober.
Scharlakansröd vaxskivling (Hygrocybe punicea) Flertalet Hygrocybe-arter har lysande gula och röda färger.De växer i betesmarker,hagar och på ängar. En del har nordlig utbredning.Såvitt man vet bildar inga av dem mykorrhiza. Släktet omfattar mest medelstora och små arter. Den största och ståtligaste är Scharlakansröd vaxskivling. Den är imellersta och nordvästra delarna av Skandinavien inte ovanlig i mossiga ängs och hagmarker under september och kan vid blid väderlek förekomma långt in på hösten. Hatten är först klocklik och blodröd,sedan utbredd och mer gulaktig, glatt och i väta något klibbig,5-10 cm bred. Skivorna är glesa,tjocka och ljust gulröda,vidväxta. Foten är gulröd,mot basen vitaktig och strimmig. Lukten är svag och smaken mild.Svampen är god och eftertracktad. Du hittar den från augusti till oktober.
Svart trumpetsvamp (Craterellus cornucopioides) Rödgul trumpetsvamp (Cantharellus lautescens) Genom sina mörka brunaktiga till blåaktiga färg och trumpetlika form och sitt mer eller mindre släta fruktskikt skiljer sig svart trumpetsvamp väl från kantarellerna med vilka den dock visar nära släktskap. Svampen växer i såväl barr-som lövskogar. Den är vanlig i hassellundar och bokskogar, där den dock ofta döljer sig bland löv och i trädens skuggor men förekommer också i mossrika barrskogar.Hatten är trattlik,5-8 cm bred och har ofta något krusad kant. Foten kan bli 12 cm hög och är en direkt förlängning av hatten. Svampen är tunnköttig och har angenäm,fruktlik lukt. Den är en utmärkt god matsvamp. Fotens nedersta del bör dock skäras bort redan i skogen. Arten som växer under augusti och september har troligen sin nordgräns i mellersta Skandinavien. En annan svamp som förts än till trumpetsvamparna,än till kantarellerna är Rödgul trumpetsvamp Den är på ovansidan snarlik svart trumpetsvamp men mer utbredd och något småfjällig. Undersidan är däremot klart orangegul. Åsarna och ådrorna på hattens undersida är inte så tydligt markerade som på vanlig kantarell, vilket förklarar dess något omdiskuterade släktplacering. Lukten är angenäm och svampen är god och eftertraktad som matsvamp. Den växer på fuktiga ställen i mossrik granskog- ofta i kärrkanter-under augusti och september och är utbredd upp till mellersta delarna av Skandinavien och Finland.
Mandelriska (Lactarius volemus) Förr benämndes en del skarpa riskor pepparlingar och riskor med först bleka sedan färgskiftande skivor brötlingar: Ordet brötling kan härledas ur tyska Brot (=bröd ) och hänger troligen samman med att den enda goda matsvampen bland brötlingarna- mandelriskan,förr kallad milda brötlingen- i vissa områden av Tyskland åts rå som bröd. Mandelriskan är stor och kraftig och lätt att känna igen på den gulbruna till rödbruna färgen, de gulvita vid tumning brunfläckiga skivorna och den ymniga, vita snart rgånande och i brunt intorkande klibbiga saften. Svampen är sydlig,men troligtvis en höglandsart. Den är sällsynt i Danmark.Nordgränsen går inte långt norr om Stockholm. Det finns två färgformer:en rödbrun,som växer både i mossiga barrskogar och i bokskog och en brandgul ren bok-,ekskogsform. Hatten är först välvd,sedan grunt trattformig aldrig klibbig och 5-15 cm bred. Skivorna är täta.Foten är kraftig,av hattens färg eller något ljusare,upp till 12 cm hög. Köttet är fast,blekgult och blir så småningom brunfläckigt. Lukten påminner om kokta skaldjur och smaken är mild. Svampen är utmärkt att steka,men bör stekas ganska länge. Den kan också ätas rå med salt. Mandelriskan växer under augusti och september.
Nejlikbroskskivling (Marasmius oreades)
Det är besvärligt att få bort svampar, som fått fotfäste i gräsmattor och planteringar. En del arter kan man dock ha både nytta och nöje av: de är vackra att se på och de är goda matsvampar. Detta gäller bl a nejlikobroskskivlingen.Den växer i ringar och dess latinska namn syftar på den övertro,som i gamla tider var knuten till de sk älvringarna,bildade av svampar.Nejlikobroskskivlingen är vanlig i planteringar,på vägkanter,i hagar och betesmarker. Den tillhör en svampgrupp,som kännetecknas av ett segt och broskartat kött. Till skillnad från andra svampar,som snart ruttnar eller torkar bort, är broskskivlingarna seglivade och tål upprepad intorkning. Nejlikobroskskivlingen har en 2-5 cm bred hatt med puckel. Hattfärgen är brungul till rödbrun i väta,ljust brungul till sämskfärgad i torka. Den sga raka foten är 3.7 cm hög. Lukten är frisk och liknar den hos kryddnejlikor. Smaken är nötliknande.Svampen är en bra kryddsvamp, lämplig för torkning.Den är även mycket god som stekt.Nejlikobroskskivlingen växer från juni till november och är troligen allmän i hela landet.
