”Almqvist är vår litteraturs brokiga fjäril. Spänstigheten och elasticiteten är enastående, gracen och lättheten i penselföring häpnadsväckande. För den intima detaljen, för nyanserna i livets brokiga vävnad, för det mångskiftande och djupt egenartade hade han ett sällsynt utvecklat sinne, och samtidens realister överträffade han i konsten att återge vardagen och fånga alla dess små obetydligheter, trivialiteter som just genom sin enorma obetydlighet kommer allt att ännu andas.”

I sin artikel i Hufvudstadsbladet påstår Henriksson att Almqvist är utgångspunkten och förutsättningen för en modern diktning på modersmålet och en diktning som tar sats i identiteten. Han säger att det är Almqvist som börjar visa oss moderna svenskar vilka vi är. Han är spegeln av sin tid och spegeln för vår tid. Almqvist påstås länge ha varit en författare mest för andra författare såsom Vilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf, men att hans tid skall komma också för oss andra.
Almqvists var produktiv, och i den finns drag av religiositet och mystik likväl som det finns radikala tankar och reformvilja. De flesta av sina texter publicerade Almqvist i två serier med en ramberättelse under namnet Törnrosens bok. I denna ingår bland annat romanen Drottningens juvelsmycke (1834), och novellerna Kapellet (1838) och Skällnora Kvarn (1838).
Under 1840-talet skrev han många artiklar där han debatterade aktuella samhällsfrågor. 1849 publicerades diktsamlingen Songes med musikaliska dikter som han själv tonsatt. Som den lärare och rektor han var hade han också ett intresse för pedagogik, och skrev bland annat läroböckerna Svensk rättstavningslära (1829) och Svensk språklära (1832).
Här nedan kommer jag att återge utdrag ur några verk ingående i Almqvists digra produktion. Först ett stycke ur Svenska fattigdomens betydelse som utkom första gången 1838. Här propagerar han för att svensken, som vid den här tiden allmänt var fattig, ska sluta att förställa sig och inbilla sig att han är något annat än just en fattig svensk. Förstår han detta har han enligt Almqvist vunnit kärnan för sin nationalitet och blir därmed oövervinnerlig.

Ur Svenska fattigdomens betydelse:

Den ungdom, som ännu icke har sin bildning gjord, men som går att uppfostras, skulle det då kanhända vara ett angenämt göromål, att undervisa hvari svenskhet består? ­ Icke heller; och hör hvarför icke. ­ Det är så ljuft att en frisk vårmorgon inandas luften och den balsamiska ångan ifrån träd och örter; är det icke så? Men skulle man då hafva en vän vid sin sida, och man begynte utreda strupens handlingssätt vid inandningen, eller hvad det egentligen är som gör att lungan finner sig så väl af vårluften, och huru kolet i blodet lättas eller afdunstar genom det i atmosferen utvecklade myckna syret vid denna årstid ­ hvilket spektakel! Deri vore visst något af värde för chemisten eller läkaren, men icke behöfs undersökningen för en, som ville uppfriskas af våren. Likadant skulle företaget vara att undervisa om svenskhet. Men du kan lära dig känna den; och det skall du lära dig sjelf. Är du född i Sverige och ännu har ett ungt, för intryck möjligt sinne, så gå ut bland folket, framför allt förakta ingen och intet. Se på de ljusgröna löf våra träd bära, de äro icke saftfulla och mörkgröna som söderns ­ vår rätta kärlek här i landet är icke af brånad, men mer af svalka: af armod, enslighet och nöd stundom kanske: af själ och himmel. Det är svårt att säga hvarföre; men det är så. Fattar du det, så är det bra Lär dig att uthärda en och annan bisterhet, som hör till detta land, som kanske sårar din kropp eller dina kläder, men rifver icke ditt hjertas botten. Förstå att umbära. Men när du uthärdar och umbär, så var glad derunder. Visar du syra öfver det bistra, så har du någonting utländskt i ditt blod. Vredgas, om så skall vara; men kälta aldrig. Slå till jorden; men småbits icke.
Om du frågar mig, huruvida, för att odla skönhetssinnet på ett rätt svenskt sätt, behöfves förtrolighet med Asaläran, så skall jag också härpå ingenting stort svara dig. På namnen Odin, Thor, Frigga, Nore, Svea ­ antingen de stå i vers, på diligenser eller på ångbåtar ­ ankommer det icke. Jag vet ej hvarföre de skulle uteslutas ur vår skaldekonst, så ofta ett styckes väsende kräfver dem. Men icke hjelpa de mycket, om väsendet saknas. Vår tid är icke bångets, bråkets och namnens, ehuru motarbetarne gerna vilja att så skall anses. Vår tid älskar det stora i sak, men ej i åthäfvor. Den ler förr än den förvånas, emedan den inom sig bär en ny storhetsmätare, som gör att den icke så lätt, som fordom skedde, räknar det obetydliga till märkvärdigheter.
Svenskheten består således icke i en fnurr, en archæologisk dammighet, en tillgjord tråkighet, eller ett slags patriotisk styfhet och pock ­ den består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk.
Att älska och njuta det sköna ifrån andra tider och verldstrakter upphäfver alls icke svenskheten hos en person, om den nationella grundtonen ligger qvar i personens Iynne under hela resan genom det der utländska. Men om en menniska här i landet blott och bart aktar sig för allt utländskt, utan att likväl till must och lust vara hvad det svenska är, så blef han visst icke svensk endast för det att han icke var utländsk.
Att upphöja allt svenskt såsom uteslutande förträffligt, eller åtminstone bättre än allt annat i verlden, är långt ifrån äkta svenskt. Gud har gifvit oss mycket godt: dessutom hafva vi också ganska mycket eländigt och oskickligt. Svenskt är att känna beggedera såsom de äro: värdera och försvara det förra: icke dölja eller öfverförgylla det sednare, men afhjelpa det i fall så kan ske: annars bära och glömma.
Men ett enda likväl ­ ett visst stort ­ har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom. Kunde vi endast lära oss den rätt. Vi hafva den, mer eller mindre, alla här; men mången ibland oss bär sig oskickligt åt med den hufvudcharakter i verlden, som Gud gifvit oss. Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig.

Härnäst några utav dikterna ingående i diktsamlingen Songes som utkom 1849:

I. Den lyssnande Maria

Herre Gud, hvad det är vackert,
att höra toner af en salig ängels mun:
Herre Gud, hvad det är ljufligt,
att dö i toner och i sång.
Stilla rinn, o min själ, i floden,
i dunkla, himmelska purpurfloden:
Stilla sjunk, o min sälla ande,
i Gudafamnen, den friska, goda.
Herre Gud, hvad det är vackert,
att höra toner af en salig ängels mun:
Herre Gud, hvad det är ljufligt,
att dö i toner och i sång.

II. Betraktelse

Menniska, om du i jordiska stoftet
en blomma med fägring fåfängt söker,
blunda! och du skall inom dig i själens
oändliga, heliga hemvist få se
en skönhet af underbar renhet och kraft.
Herren, evige Gud dessa djupt outsägliga taflor dig skänker,
om trofast du är emot himlarnes Gud och hans ljufliga bud.

III. Martyrerne

Blandina och Faustus sjunga på bålet.
Farväl, du gröna jord!
ej mer din vår
jag skåda får.
Farväl, farväl o sol, o måne!
Ut skall släckas ögats brand
af eldens skarpa hand.
Lågan slår sitt sken om oss!
Intet syns för ljus och bloss.
Död, o kom, o svalka, kom!
Himlens hus
har annat ljus.

IV. Rosalduna